Lärorikt att vara skadad - drivkrafter att komma tillbaka

Den som drabbas av skador misströstar gärna. "Nej, inte skada nu!" "Precis när jag är på topp". Kanske är just orsaken till skadan att man kört extra hårt och uppfattar sig själv vara i toppform. Troligen har man gått över gränsen.

För min del har jag saktat ner lite, fixat något med skor eller ilägg, kört rehab (läs tåhävningar) eller gjort ett besök hos kiropraktorn för att få bort symptom. Man har sett en direkt koppling mellan orsak och verkan. Förhoppningsvis har man också lärt sig något mer om sin kropp, träningsupplägget, behov av återhämtning, kost eller liknande. Så har det varit för mig och jag har kommit tillbaka med nya erfarenheter.

Men den här skadan har varit större och annorlunda. Har mer och mer hamnat under isen mentalt och fysiskt. Varje naprapatbesök har tagit bort ett symptom men det har alltid varit något kvar. Vila har inte hjälpt utan skadan har suttit kvar. Har även besökt läkare och fått ett allmänt råd om hälsenor samt vila.

Med mina berg och dalbana, pendlande mellan hopp och förtvivlan kan jag inte annat än vara mycket imponerad av systrarna Kallur som tränar på år efter år med sina skador. Jag är näst intill uppgiven efter mina 3-4 månader. Men det är väl så att för att ta sig dit där Kallurs varit krävs något alldeles extra när det gäller inställning och motivation. Så det är väl inte så konstigt att de fortsätter att arbeta med sin träning och rehab månad efter måndad, år efter år. Viljan att komma tillbaka är stark när man en gång vet att man varit där.

Idag 6 kuperade kilometer i 5:12 tempo. Vilket väder vi hade idag!